Det finns mycket skrivet om grönsaksodling och planering av densamma. Jag tänker därför inte dra alla odlingsdetaljer i långbänk här utan istället fokusera på att lyfta några regenerativa aspekter på köksträdgården, framför allt i förhållande till förkultivering.
Odling är bra!
Först några ord om hur bra det är, ur många perspektiv, att odla sina grönsaker. Det handlar både om konkreta resursvinster, om hälsa, om kunskaper och om upplevelser:
- Det blir mindre transporter av grönsaker till och från butik
- Vi lär oss varifrån maten kommer och blir ofta mer rädd om densamma
- Vi får grönsaker utan tillsatta gifter (förutsatt att vi inte använder några)
- Vi får fysisk aktivitet när vi odlar
- Med rätt kunskaper kan vi odla på ett sådant sätt att jordkvaliteten förbättras och mängden kolmolekyler som binds i marken ökar år från år
- Med rätt kunskaper kan vi odla på ett sådant sätt att vi gynnar den biologiska mångfalden
- Det blir godare och ofta nyttigare med egenodlat
- Barn är ofta villigare att prova det de själva har skördat än det man köper i butik
- Vi kan börja ta egna frön på sorter som passar oss och vårt klimat
- Det är så vansinnigt roligt att se det växa och så skönt att pyssla med plantor
- Det bidrar till landets försörjningsgrad
Dessa är de fördelar jag kommer på just nu men det finns säkert ännu fler.
Regenerativa aspekter på förkultivering
För att odla sina egna grönsaker behövs det en del resurser, framför allt vid förkultivering. Beroende på när, var, vad och hur man odlar så kommer man att förbruka olika mycket externa resurser. För att odlingen ska kunna betraktas som regenerativ så behöver resursvinsten med att odla vara större än förbrukade resurserna.
Detta pratas det väldigt lite om i trädgårdsvärlden. Det gäller både bland yrkesfolk och bland hobbyodlare. Det är viktigt att vi börjar prata med varandra om detta. Hela mänskligheten ”sågar på grenen vi och jorden sitter på” och om vi inte slutar såga och börjar lappa och laga så kommer det att gå illa för oss som människor och för annat liv på jorden.
Vissa odlar verkligen i bra samklang med naturen och med minimal åtgång av externa resurser och med maximala resursvinster (heder åt dem, själv har jag en bit till att gå innan jag är där). Andra däremot förbrukar, medvetet eller omedvetet, ganska mycket externa resurser. Någonstans går gränsen där man förbrukar så mycket resurser att resursvinsten med att odla själv går jämt upp med resursåtgången. Därefter förlorar man. Jag har inte det exakta svaret på var den gränsen går och jag har inte gjort livscykelanalyser som tar hänsyn till alla aspekter. Det behövs nog en doktorsavhandling för det. Den här texten är istället tänkt att spinna på ett tankesätt kring resursåtgång vs. resursvinst. Hur kan vi odla med minimal resursåtgång och maximal resursvinst?
Externa resurser som KAN gå åt när man förkultiverar sina grönsaker
- Tillskottsbelysning – ofta lysrör eller LED (tar resurser att tillverka och transportera och drar el vid användning, lysrör innehåller dessutom kvicksilver)
- Krukor, brickor och backar – ofta plast (ofta fossilbaserad, transporter)
- Så-/odlingssubstrat – såjord och planteringsjord (ofta torvbaserade med stora koldioxidutsläpp vid brytning och transport + förpackad i plastsäck), perlit/vermikulit (båda ändliga resurser från vulkaniskt material respektive värmebehandlad bergart), kokosfiber (förvisso en restprodukt men ändå långa transporter)
- Medel mot skadeangrepp – biologisk bekämpning (transporter) eller gifter (transporter och ja, giftigt)
- Näringstillskott – stallgödsel, ben- och blodmjöl, algbaserade pellets (transporter), konstgödsel (tar mycket energi att bryta, ändlig resurs, negativa miljöeffekter vid gruvorna, transporter)
- Undervärmematta (tar resurser att tillverka och transportera och drar el vid användning)
- Uppvärmning av/frostvakt i växthus eller uterum (el- eller gasåtgång)
- Fiberduk – av plast som ofta blåser sönder och sprider mikroplaster (används inte så mycket i förkultivering men jag ville ändå ta med den)
Det är ingen tävling
Efter nyår brukar jag känna mig lite stressad över alla som lägger upp bilder på sina sådder. För även om jag inte tänker börjar riktigt ännu så påverkas jag av att andra kommit en bit på väg och det blir nästan en tävlingskänsla över det hela. Men det är ingen tävling och om man vill odla regenerativt finns det en del att fundera över.
Vissa kulturer behöver man verkligen förkultivera väldigt tidigt (jan/feb) för att de ska hinna utvecklas men det är ändå inte så många. Många odlare börjar förkultivera väldigt tidigt och det verkar också som att allt fler förkultiverar mängder av grönsaker som går utmärkt att direktså, varav vissa dessutom blir betydligt bättre av att direktså. Det finns en del kulturer där man faktiskt inte ens vinner särskilt mycket på att börja för tidigt eftersom det ofta är svårt att ge dem optimala förutsättningar. De står istället och stampar och utvecklas inte vidare i rätt tid för att det är för kallt att plantera ut dem. Istället tar de resurser utan att man vinner något på det.
Ur ett regenerativt perspektiv är det därför klokt att fundera över vad man vinner respektive förlorar på att börja sina sådder tidigt. Vilka grönsaker behöver verkligen tidig förkultivering? Vilka blir tillräckligt bra med kortare förkultiveringstid? Vilka blir lika bra (eller bättre) att direktså? Vilka kan jag höstså? Vilka kan jag vinterså i landen? Vilka kan jag vinterså i back eller växthus? Vilka kan sås så fort jorden reder sig?
Fler frågor än svar
I det här inlägget kommer jag med fler frågor än svar. Jag vill som sagt mer trigga till eftertanke än att ge färdiga lösningar. Hur tänker du? Vilka av ovan resurser är motiverade att använda? Vilka tjänar vi på att använda mindre av? Har jag glömt någon resurs som är viktig att ta in i beräkningen? Vilka externa resurser skulle vi kunna ersätta med interna resurser (som vi kan skapa själva på vår egen tomt, t.ex. kompost)? Jag ser fram emot en dialog om dessa viktiga frågor, här nedan eller i någon av mina sociala medier.
